Försiktiga steg framåt, men fortfarande ingen fri flytträtt för svenska pensionssparare
Kommentar på Lagrådsremissen ”En effektivare flytträtt av försäkringssparande” 2019-04-04
I den efterlängtade lagrådsremissen som presenterades den 4 april 2019 föreslås lagändringar som syftar till att effektivisera möjligheter att återköpa och överföra (flytta) livförsäkringar. I centrum står de kostnader som försäkringsföretag ska beakta när de fastställer avgifter för återköp och flytt samt att hela värdet i en eller flera pensionsförsäkringar får flyttas till en annan pensionsförsäkring med samma person som försäkrad, utan några beskattningskonsekvenser. Det idag befintliga kravet på att den mottagande pensionsförsäkringen behöver vara nytecknad föreslås att slopas, detsamma gäller kravet på att den mottagande försäkringen ska vara tecknad av försäkringstagaren i den ursprungliga försäkringen. Dessa ändringar föreslås träda i kraft 1 januari 2020.
Hur långt tar förslaget alla sparare som ropar efter en moderniserad, välfungerande flyttmarknad?
Remissen lyfter utmaningar och brister som behöver åtgärdas. Det finns många beroenden och faktorer att beakta och ha respekt för. Men förslaget är inte tillräckligt offensivt för att göra stor skillnad för majoriteten av sparare som idag, sedan många år tillbaka, är inlåsta i dyra pensionsförsäkringar. De otydliga villkoren och höjda flyttavgifter som påverkar deras sparande verkar bestå. Än mindre lär flyttmotståndarna behöva oro sig för en så kallad flyttkarusell.
Lite ljusare ser det ut för dem som är inlåsta i försäkringar tecknade efter 1 juli 2007, och där försäkringen närmar sig tio år. I förslaget finns en definition av flyttavgifterna och en uppdelning i Direkta handläggningskostnader, som är direkt relaterade till arbetet för att hantera flytten, samt Kvarstående anskaffningskostnader, som är direkt hänförliga till den återköpta eller överförda försäkringen. Anskaffningskostnaderna är relaterade till de kostnader som försäkringsbolaget haft för att distribuera sina försäkringar - provisioner till förmedlare, löner till egna anställda med mera. I förslaget anses den sistnämnda avgiftstypen inte finnas kvar efter tio år från det att försäkringsavtalet ingicks. Notera dock att den förekommande promemorian föreslog fem år.
Innebörden blir att flyttavgifter, förmodligen relativt höga sådana, kommer att belasta majoriteten av försäkringarna även fortsättningsvis. Skillnaden från idag, då de kan vara livsvariga, är en tidsbegränsning på tio år från tecknandet. Därefter får endast den direkta handläggningskostnaden tas ut.
Remissen föreslår även att en eller flera försäkringar får slås samman, så länge den försäkrade är densamma. Det ska gälla oavsett om olika försäkringstagare (ofta arbetsgivare) gör sig gällande – vilket utökar möjligheterna för individen att samla mindre försäkringar till en och på så sätt få bättre överblick. Det leder även till effektivisering och minskning av branschens system- och försäkringskostnader. Min åsikt är att det är bra för alla parter.
Mina reflektioner på förslaget och antagandena
För det första innebär förslaget ingen utökad flytträtt.
För fondförsäkring ska flytträtt vara given och måste lyftas på nytt som nästa steg. Många och stora försäkringar tecknade under 1990-talet samt i början av 2000-talet är idag fortsatt helt inlåsta i dyra lösningar, utan påverkan för individen att förbättra villkoren, annat än sett till vissa utpekade fondval. Därmed står individen fortsatt för all risk.
Lagstiftare – jag ber er att lyfta blicken ytterligare.
I vilken annan bransch får leverantören ge ett till synes attraktivt införsäljningslöfte för att upp till 10 år senare, när kunden vill byta leverantör, ändra kostnaden baserat på sina egna utgifter? I vilken annan bransch får kunden betala stora summor för att lämna, summor som aldrig nämnts när avtalet inleddes? Försäkringsbolagen låter pensionsspararen betala igen när denne, efter år som betalande kund, vill lämna. Hur ska individen kunna tolka det på annat sätt än att flyttavgiften är ett straff?
Trots mina tydliga åsikter är valet om att ha flyttavgifter upp till respektive försäkringsföretag. Vad jag vänder mig emot är det faktum att dessa avgifter inte framgått tillräckligt tydligt - eller alls - vid avtalstidpunkten. Jag kritiserar även att flertalet av dessa avgifter har tillkommit, dolt, efter det att avtalen ingåtts.
Branschkollegor – låt oss sluta samman.
För våra kunders skull och för deras medarbetare. Vi representanter för branschen och försäkringsföretag kan redan idag tillse att tillhandahålla bättre villkor än vad lagen kräver. Tillsammans, men bara tillsammans, kan vi vända på marknadens syn på vår bransch.
I förslaget framgår att man tror att avgiften för anskaffningskostnaderna inte torde bli så stor i och med att man nu förlänger den möjliga avgiftsuttagstiden till tio år. Utöver det träder IDD i full kraft för tjänstepensioner 1 oktober 2019 och up-fronterna, de förskottsbetalda provisionerna, försvinner. Det man dock inte talar om är de enorma kickbacks-flödena mellan många av marknadens aktörer som ökar intressekonflikterna, håller ned marginalerna för försäkringsföretagen och kräver lång duration och därmed höga flyttavgifter och/eller administrativt krångel för att tillse att kunderna stannar länge.
Arbetsgivare – sluta inte att ställa de tuffa frågorna.
Vem rekommenderar er vad och varför? Vad tjänar personen på sin rekommendation? Kom ihåg att det är era medarbetare som betalar.
Huruvida handläggningstiderna för flytt är en del av problematiken kommenteras också i remissen. Man kan läsa att de flesta flyttar sker inom 1-89 dagar. Min erfarenhet säger annorlunda – jag anser att remissen redovisar en mycket snäll siffra. Verkligheten ligger på minst det dubbla, när de mest provisionstunga försäkringsföretagen i branschen räknas in.
För att stävja problematiken skulle krav ställas på att branschen implementerar en gemensam, elektronisk och kostnadseffektiv flytthantering. Där kan såväl postgång och administration som ledtider effektiviseras, göras fullt spårbara och godkännas av alla inblandade parter - exempelvis via mobilt bank-ID. Det skulle även underlätta hanteringen av alla de underskrifter som krävs av firmatecknare - gamla, befintliga och framtida arbetsgivare - för genomförande av varje enskild flytt eller överlåtelse.
Avslutningsvis är jag bekymrad över hur de kunder som tecknat försäkring efter 1 juli 2007, med löftet om fri flytträtt, ska få upprättelse. Det finns många sparare som fått betala dyrt för den ”fria flytträtt” som över en natt belades med kraftigt höjda flyttavgifter. Avgiftshöjningarna skedde främst mellan åren 2014 - 2016 och håller kunderna inlåsta än idag.
Jag frågar på nytt: Hur kan villkor av så försämrande karaktär, för försäkringstagaren och den försäkrade, få aktualiseras utan en rimlig chans för vare sig arbetsgivare eller individ att agera?
Låt oss alla sluta samman
Vi kan bättre. Vi verkar inom en förtroendebransch. För mig innebär det att vårt eget medvetna och hållbara agerande ligger till grund för vårt kunderbjudande. Trots pensionsbranschens historia och bagage tror jag på en ljus framtid. Jag vill se en marknad där individen kan göra medvetna, trygga val. Där arbetsgivare tar sitt värdefulla ansvar och agerar väktare för sina medarbetares framtid. Där försäkringsbolag och lagstiftare är överens om hur hederliga pensionslösningar ska säljas och hanteras.
Vad tänker du?
Helena Palmgren
